Idag har jag haft en liten föreläsning för en skara på 10-12 personer på min praktikplats. Jag berättade om chihuahua,mitt intresse för rasen och hur den väcktes, sedan avslutade jag med att berätta om hundens betydelse för människans psykiska och fysiska hälsa. Jag hade med mig Kenny som ett levande praktexemplar och han gjorde succé i stugan.Kenny hoppade frivilligt upp i folks famnar och lät sig bli ompysslad. Allt kändes jättelyckat och jag lyckades prata fritt, lugnt och stakade inte en enda gång.Mina handledare var jättenöjda och en kvinna kom fram till mig och sa att jag ska hem och hälsa min pojkvän att detta föredrag var BINGO.Jag log med hela hjärtat för denna kvinna tycker inte om hundar eller hundprat men idag var hon så tacksam över att jag tog mig tid att göra denna presentation och jag fick till och med en kram för insatsen.Min handledare hade ingen aning om att jag tycker att det är jobbigt att tala inför grupp, hon tyckte att jag verkade som gjord för att hålla i sådana saker.Kanske kanske kan jag hävda att min praktikplats lärt mig detta.Jag är så mycket lugnare och säkrare nu när jag ska tala inför grupp än vad jag var på universitetet. På universitetet kollar jag helst i pappret när jag pratar för att inte hoppa ur manuset, men nu har jag varit tvungen att klara mig utan både manus och ett papper att titta på.Det hålls ständigt små presentationer antingen på möten,husmöten eller annat och det är bara att bita i äpplet.Här finns det inte riktigt tid att vara blyg eller osäker, det är bara att köra på...och jag lyckas!
Har promenerat runt Nydalasjön i rask takt och ser nu framemot att äta min vegetariska hemmagjorda pizza från gårdagen.Sedan blire att dråsa ned i soffan med te och Desperate Housewives. Snällaste och sötaste Kenny.Han är som gjord för att jobba som terapihund.
