hannelem

En höst har kommit och passerat för att skifta om till vinter och snö. Det har som vanligt hunnit hända saker sedan jag skrev sist. I september blev jag körkortsinnehavare efter en tre veckor kort intensivutbildning där jag fixade både teoriprovet och uppkörningen på första försöken. Jag har också hunnit bli kallad till en intervju om två jobb i Norsjö, provjobba på HVB hem utanför Skellefteå samt fortsätta min sökning efter det jobb som slutligen ska få mig att lämna det älskade jobb som jag har idag. Det var det formella i stora drag, sådär ser det ut.

Jag närmar mig min 30 årsdag med stormsteg och det känns mestadels nästan bara dåligt. Min 30 årsdag har på något vis blivit synonymt med det jag har "misslyckats" med i livet. Jag misslyckades med alla de målsättningar inom det personliga planet som jag hade. Jag hade en vision om barn, hus, giftermål etc. innan dagen 130110. Jag är inte där idag och troligtvis inte inom den allra närmaste tiden. Jag påminns också om en kraschad relation som jag än idag kan känna en viss sorg över trots att livet blivit mycket bra och allt har snurrat vidare. Kanske är jag sådan som person, någon som analyserar rätt och fel in i det sista bara för att inte göra om samma ”misstag” igen. Kanske har den reflexiva förmågan också blivit en förmåga som sätter krokben för mig. Jag önskar så många gånger att jag bara kan ta saker med en klackspark och kasta mig än hit och än dit utan vidare. Spontanitet finns, men inte vad gäller det jag vill kalla för ”livsavgörande val” Kanske bottnar allt detta i min otroliga respekt för åldrande och döden. Jag minns när jag var liten (typ nio år) och räknade åren tills det var dags att säga farväl till jordelivet på grund av ålderdom. Jag kalkylerade och räknade ut att om 71 år skulle jag troligtvis kolavippa och vad var 71 år? Jo det var ALLDELES FÖR JÄVLA JÄTTESNART! Kanske har det följt med mig hela livet, känslan av att allt går jättefort och att tiden är räknad… det finns alltså inte mycket marginaler till godo vilket medför en hets om att bara göra ”rätt val” Jisses, jag vet inte om jag ens kan förklara detta för någon. Jag försöker ibland men märker att jag mest bara låter neurotisk. När Robert en dag sa att han aldrig tänkt så mycket på döden som när han träffat mig så insåg jag att vissa tankar kanske skall hållas outtalade, det kan ju drabba någon oskyldig :)

Vad jag i dagsläget våndas över är hur resten skall bli. Vad ska jag göra fram till min 80 årsdag, dagen som jag satt som deadline? När ska jag hitta mig ett jobb som kan föra mig vidare mot nya djärva mål? Kommer min rastlöshet att lägga sig när jag får befinna mig närmare de människor som betyder massvis?

Vad jag i dagsläget vet är att jag har massor med kärlek i mitt liv. Jag har en helt fabulös pojkvän som ger mig många anledningar till kindnyp och plötsliga utrop/utfall. Han är rolig, en fröjd för ögat, smart och underbar att diskutera med, allt det där som låter klyschigt men betyder massor. Jag har två fina bonusbarn som ger mig mer kärlek än jag någonsin trodde var möjligt att få. Jag har fina vänner därute som jag ser alldeles för sällan, men som jag vet finns. Jag har en familj som jag inte träffat på länge men som jag längtar efter… ni finns och jag älskar er, fast just idag känner jag mig ensammast i Sverige. Men det är priset jag betalar för att bo i SorseleSkogen och jag vet att när jag flyttar härifrån så har all tid som spenderats här varit värt besväret.

Ta hand om er därute!