hannelem

Jag har precis insett att detta är sista dagen på min semester. Kontrasterna är stora mellan hur jag spenderade semestern förra sommaren och hur jag spenderade den detta år. Förra året flackade jag runt ganska planlöst, Boden Alive ena dagen, Urkultfestivalen en annan dag för att i nästa sekund befinna mig på Stockholms Central. I år har jag visserligen också åkt runt en del, Skellefteå, Tärnaby, Umeå och Junsele men med bestämda mål och med ett rosaskimmer runtomkring allt. Vi har upplevt fjällvärlden, firat en 8 åring, firat en 40 åring, sett en kär och fin vän gifta sig…

Jag har tillbringat tid med mannen jag älskar och med barn som gör att hjärtat sväller flera gånger om. Mitt liv i Sorsele är det stillsammaste du kan tänka dig och livet under semestern har inneburit få stunder av total ensamhet eller tystnad. Känslan av att ingenting stannar av, att det allt som oftast är nåt smått eller stort som ska göras kändes ovant (tänk på att det tidigare bara varit jag och hundarna). Men jag har älskat det, jag har älskat det så mycket att jag kände en våg av sorgmod när jag låste upp dörren till min lägenhet igår. Visserligen var allt precis som förr, det till och med luktade ”jag” i lägenheten trots att den stått ensam i en månad, men det kändes inte som mitt hem längre. Jag kände en tomhet inombords och jag nästan förbannade mig själv över att ha yttrat ett litet klagomål över den ljudnivå som rått när fyra barn överröstar varandra i en lägenhet. Tystnaden kändes inte lika harmonisk som förr, tvärtom.

Jag saknar mitt semesterliv i staden där de fina bor. När jag nu har laddat upp bilder på Facebook och gjort ett semesteralbum så dyker alla fina minnen upp och jag kan med glädje konstatera att detta troligtvis bara är början på ett nytt och spännande kapitel i mitt liv.

Min kärlek heter Robert och här är han.