hannelem

Jag har verkligen aldrig förstått mig på varför vi ska ut i rymden och studera. Varför vi ska forska i vad som finns där ute i oändligheten? Ni hör hur otäckt det låter- oändligheten. Jag minns ett tillfälle under början av förra året när jag var kommen till Umeå efter en arbetsvecka i Sorselet. Mina fredagskvällar bestod vanligtvis av sushi och Kunskapskanalen. Kunskapskanalen levererade oftast roliga dokumentärer om savanner och söta surrikater men just den fredagen så visades det något helt annat. Hela jäkla programmet som sändes den kvällen vid 19 tiden bestod av hur människan fascinerats av rymden och försökt förstå sig på detta inferno. Jag fick äckelkänslor men kunde inte låta bli att glo, ja- jag stirrade på rymdhelvetet medan jag åt mina kuddar och rullar. Efteråt infann sig en skum känsla i kroppen och jag valde att sova en timme för att glömma eländet. Rymden väcker starka känslor, allt som är oändligt går inte att förstå sig på. Det är lättare att förhålla sig till ett stopp eller slut. Men nu är det som det är med rymden, den är oändlig och jag har ingen aning om hur jag skulle reagera om experterna imorgon deklarerade att det finns ett stopp, vad finns då bakom kupan?

Universum får mig att tänka på existentiella och omöjliga saker. Jag får en känsla av meningslöshet och vanmakt. Rymden är för stort och ogreppbart.

Därför har jag gjort ett val, jag undviker universum och tankar om oändliga betingelser. Jorden är mitt universum och det räcker för mig att jag då och då tittar på stjärnorna och vet att jag delar samma stjärnhimlen med många kära som jag saknar alldeles för mycket…