/ Allmänt /

När man reser till himlen tar man inget med sig.

Efter jobbet drabbades jag av en vansinnig lust att besöka min kära granne R. Hon och jag hade en trevlig fikastund förra veckan och jag kände att det var dags att träffas igen.Med R slipper man vara samtalsledare eller den som ska komma med goda råd och rön. Istället är det jag som får sitta ned och lyssna till ålderdomens kloka ord. Efter jobbet gick jag således hem och snabblagade renfärsröra med pasta för att sedan hinna plinga på grannens dörr. Jag känner henne inte så väl än att jag vet vilken tid hon lägger sig för natten och vissa äldre kan ju vara pigg på att lägga sig tidigt, men jag hade tur. R öpnnade med viss fördröjning. Tror hon vände fram och åter mot dörren ett antal gånger innan hon väl vågade öppna. Jag känner mig alltid lite dum där jag står och väntar tålmodigt, men jag måste ge henne den där tiden att göra avvägningar- ska jag öppna eller inte. Hon har inte mycket till syn kvar och ser mig naturligtvis inte genom "kikhålet" i dörren, men med några minuters övervägande så brukar hon öppna.Ibland får jag lust att ropa genom brevinkastet för att liksom förvarna om att det är jag på andra sidan dörren, men det vore bara knäppt!

Idag pratade vi om döden. Jag berättade att döden skrämmer mig och att det känns vemodigt att veta att allting har en början och ett slut oavsett om man vill det eller inte. R förkunnade att döden kommer när den kommer och att det inte är något att oroa sig över. Hon visade mig saker hon sytt och saker hon fyndat på loppis och mitt i allt detta suckade hon och sa "När man reser till himlen tar man inget med sig" Jag frågade henne vad hon menade med detta och då förklarade hon att allt det som sparats genom livet kommer att slängas bort efter hennes död och att hon finner det lite tråkigt. R berättade om alla böcker, tidningar och annat som inte har ett värde i det moderna samhället, men som hon personligen sätter ett stort värde i. Min relation till döden förbättrades inte av dessa funderingar och ganska snabbt hoppades jag att samtalet skulle vandra vidare till något som inte handlade om det ofrånkomliga.

Nåväl, när döden-snacket var avklarat så tar hon fram sin sångpärm och sjunger diverse små sånger för mig. Det finns något otroligt gemytligt i denna stund. Jag dricker kaffe och doppar kakor på order medan R sitter och sjunger:

"Han är min sång och min glädje,
Han är min Herre och Gud.
Jesus i dina händer,
Jag vilar till livets slut"

Jag kanske är konstig, men jag finner ett oerhört intresse i att sitta och samtala med denna kvinna som sett årtionden- och tjugonden passera. En kvinna som vuxit upp i ett samhälle och kommer att dö i ett helt annat. Det finns något stort i detta. Hon växte upp i bondesamhället och kommer att dö i ett samhälle som överhuvudtaget inte längre påminner om vad det en gång var. Hon känns som min länk mellan "förr-i-tiden och den moderna nutiden"

Jag uppskattar dessa fikastunder jättemycket.

När jag slutligen avrundar och säger att jag kikar förbi nästa vecka säger hon:
- Ja, vi ses om jag fortfarande lever då!

Over and out.
#1 / / Karolin:

<3